I söndags pushade Johanna på mig att jag skulle följa med på ett gympapass i Hovsta. Eftersom vi ändå var hemma hängde jag på! Väl där kom vi på att det kanske var sportlovsuppehåll. Såg inga fotspår i snön vid ingången. Vi vände om. Typiskt! Men eftersom vi mötte två kvinnor passade vi på att fråga dem om gympan. Joo, det är här nere! Kom!
Vi hängde på.
Det visade sig att det var ett pass stepup styrka vi befann oss på.
Innan det satte igång fick vi gå o hämta varsin stepbräda, matta, hantlar och gummiband. Hantlarna i den minsta vikten tog slut fort och jag o J fick nöja oss med 3kg handel i vardera hand ;)
J varnade för att lilla E därhemma var förkyld och att hon skulle ha telefonen under uppsikt. Det hann inte gå så många minuter innan pappan där hemma ringde och hon hörde E:s gallskrik i bakrunden.
Hejdå Johanna!
Nu var jag där själv. Mitt i passet. Det var snabbt tempo och armar o ben skulle befinna sig i olika possitioner hela tiden. De hängde inte rikitgt med. När man väl lyckades komma underfund med hur man skulle tampa med fötterna saktidigt som armarna skulle göra något helt annat men ändå mötas på mitten var det dags att byta rörselse!
Jag vägrade känna mig besegrad och körde på! Detta var inget för mesar! efter slitsamma rörselser var det springa som en tok med höga knön på stället, armhävningar, situps och en hel massa övningar med hantlarna i långsamma, jobbiga rörelser.
1,5 timme senare (!!) darrade mina ben medan de sakta tog sig mot bilen.
Tanken då var, Aldrig mer!
Tanken efter 10 minuter var, Fan vad bra jag är!
Tanken nu är, Kom igen, en gång till! ;P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är precis så det ska vara ju. Man ska bli helt slut av att träna, då ger det mersmak. Kanske hänger på någon gång. Jag har inte tränat på evigheter känns det som, men å andra sidan har det blivit mycket promenader istället.
Skicka en kommentar